Jag läste om Searl första gången i en svensk dagstidning någon gång under 1970talet. Där fanns en kort artikel (med bild) om den tokige engelsmannen som hade byggt sig ett flygande tefat. Jag kommer ihåg bilden: en man som stod under ett tefatsliknande föremål. Hans namn kom jag dock aldrig ihåg.
Ända tills häromåret. Jag hade fått tillgång till en databas (KeelyNet BBS) med olika texter om alternativ vetenskap, och i den hittade jag några ganska tunna texter om John Searl. Jag insåg genast att Searl var den man jag hade läst om på 1970talet.
Sedan hände ingenting på något år, förrän jag plötsligt fick se att John Searl hade en hemsida på Internet, där bl a böcker av honom kunde beställas. Där utannonserades även ett seminarium där John Searl själv skulle tala, tänkt att hållas i London under mars 1996. Jag deltog i detta seminarium, sedan ytterligare ett i juni samma år. Därefter har jag varit insyltad i ett projekt: att återskapa en S.E.G, där Searl fungerar som konsult. 'Återskapa?' tänker du säkert. Om han själv är i livet borde det inte vara några problem? Det är det, och anledningarna därtill uppenbaras förhoppningsvis nedan.
Som barn hade han två drömmar som med regelbundenhet återkom två gånger om året under sex år, från fyra till nio års ålder. Några år efter det att drömmarna hade slutat, började han försöka tyda dem. I den viktigaste av de två såg han sig själv hoppa i en (fyrkantig) hopphage, hoppandes från en viss ruta till en annan, samtidigt som en gigantisk ångvält närmade sig honom - han kände sig hotad av den - och plötsligt stannade en av hans fötter i luften mitt i ett hopp.
Efter att under flera år ha försökt tyda drömmarna, började han under tonåren arbeta på Midlands Electicity Board - en energimyndighet. Där kom han att arbeta till 1981. Utan de oerhörda resurser samt skickliga hantverkare som fanns här, hade förmodligen Searls idéer aldrig blivit realiserade.
Hos Midlands Electicity Board fick han möjlighet att bygga de magneter vars utformning, sammansättning och magnetisering var direkt härledda från hans båda återkommande drömmar. Det som inte Midlands Electicity Board gjorde åt honom, lät han elektronikföretaget Mullard göra.
Med hjälp av dessa magneter konstruerade han 1946 det han trodde skulle bli en vanlig elektrisk generator, må vara med mycket speciella egenskaper. Generatorn såg ungefär ut som tre rullager (med sina ytterringar borttagna) av stigande diameter, och som var lagda i varandra..
Döm om hans förvåning när den vid det första försöket plötsligt började snurra av sig självt, utan energitillförsel från de startspolar de hade använt för att få den att rotera!
Vid ökad belastning fortsatte rotationshastigheten hela tiden att öka - precis tvärtemot vad en vanlig generator skulle göra! Vid en tillräckligt hög belastning leviterade plötsligt hela konstruktionen, för att för en kort stund stanna på ett par meters höjd. Därefter ökande rotationshastigheten avsevärt under en kort stund. I samband med detta joniserades luften, vilken lyste starkt. Därpå försvann konstruktionen rakt upp i en oerhörd hastighet, för att aldrig mera återses.
Detta var inledningen till flera decenniers hårt fritidsarbete med att förbättra generatorn. I början finansierades hans arbete av en välvilligt inställd äldre Walesisk affärsman. När han sedemera dog fick Searl det betydligt svårare att forsätta sitt arbete.
Han fick även mycket hjälp av pensionerade hantverkare och ingenjörer, vilka gärna offrade en del tid på hans projekt.
Länge hade han problem med att kontrollera sin generator - han förlorade ett tiotal när de bara lyfte och försvann. Av en slump upptäckte han i mitten av 1960talet att man kunde kontrollera generatorn med växelströmsfält - han hade upptäckt att generatorn plötsligt stannade då en TVkamera närmade sig den. När sedan kameran avlägsnade sig startade den igen. Det var pinsamt för Searl att den stannade, men samtidigt var det en lycklig slump, då detta gav honom lösningen till hur man kontrollerar generatorns oerhörda kraft.
BBC gjorde en serie program om Searl på 1970talet, där man filmade honom och hans konstruktioner. Ett TVteam åkte dit en gång i månaden för att rapportera vad som hade hänt sen sist. Tyvärr begär BBC idag orimligt mycket betalt för att leta reda på dessa filmer.
Ibland fick Searl faktiskt t o m statsbidrag! En halv miljon pund hann det bli under åren. Dessa bidrag slutade dock komma i samband med att Margaret Thatcher kom till makten.
När han kom ut ur fängelset upptäckte han till sin förvåning att all hans utrustning och dokumentation var försvunnen. Vissa saker hade hamnat på skroten, eller hade försvunnit på annat sätt. Det enda han lyckades gräva fram hos en skrotfirma var en enda rulle vilken av en händelse var av hans originalkonstruktion från 1946.
Även Searls fru hjälpte till genom att bränna mycket av hans dokumentation, med myndigheternas goda minne. I samband med detta skildes de från varandra, och Searl har aldrig mer träffat henne, eller ens deras gemensamma barn.
Detta mycket kraftiga avbräck gjorde att han - i nära tio år - inte gjorde mycket.
I början på nittiotalet var det flera personer som tillsammans
lyckades övertala den mycket desillusionerade Searl om att återuppta
sitt livsverk. Han accepterade, och började med att nedteckna sitt
kunnande i ett antal böcker - en process som alltjämt fortgår.
En av de som kontaktade John Searl skrev själv en bok om honom och
hans liv. Vissa av de uppgifter som förekommer här, har jag tagit
från denna bok.
Rullarna och ringens utformning är mycket speciell. De består av fyra lager, varav faktiskt bara ett är magnetiskt! En ring består av fyra tunnare ringar. Rullarna består också av fyra lager, men är - till skillnad mot ringen - massiva i mitten.
En viktig beståndsdel är metallen neodym - en s k sällsynt jordartsmetall som främst bryts i Kina. Vi tror att man även kan använda vissa andra (läs: billigare) sällsynta jordartsmetaller istället för neodym, t ex cerium.
Under drift kommer rullarna att sväva precis ovanför ringens yta, d v s ingen friktion förekommer, utom möjligtvis luftmotståndets vid låga rotationshastigheter - vid högre sådana joniseras luften och ett vakuum uppstår runt S.E.G:n.
För det mesta har man tre uppsättningar ringar/rullar inuti varandra, en ring med 12 rullar innerst, en litet större ring med 22 rullar i mitten, och en ännu större ring med 35 rullar ytterst. Genom detta förfarande uppnår man en väsentligt större kraft.
Man utvinner energien genom att man placerar ett antal Cformade järnkärnor med induktionsspolar lindade kring sig ytterst, och låter den yttersta uppsättningen rullar passera genom öppningen i C:et vilket leder till att en ström induceras i spolarna.
Det innersta uppsättningen bör innehålla ett minimum av tolv (12) rullar runt ringen. Varje rulle består av åtta skivor staplade på varandra. Varje enskild skiva i rullen är magnetiserad på samma sätt som den stora ringen. Sedda i profil har rullarna en aningen lägre höjd än ringen - annars kommer de att skrapa i underlaget när de roterar runt ringen.
Utan denna speciella magnetisering skulle inget hända - man skulle bara ha ett antal magnetiska rullar villka med svårighet kan flyttas runt ringen. Försök själv med vanliga standardmagneter.
Om man tar en ring, eller en skiva i en rulle, och låter en dylik rulla en smula över t ex en bordsyta, uppstår ett mycket märklig fenomen: ringen/rullen laddar på ett obegripligt sätt upp sig likt en kondensator. Och man behöver inte ens rulla den - det räcker med att låter den ligga på bordet under några sekunder. Rullning sänker dock uppladdningstiden något.
Jag har själv med ett oscilloskop sett den spik som uppstår då man laddar ur den! Och rullen eller ringen behöver inte ens vara magnetiserad för att detta fenomem skall uppstå!
Min högst privata teori är, att den unika materialkombinationen drar till sig virtuella elektroner i stora mängder. Det är ett kraftigt elektrostatiskt fält som utgör den genererade energien i en S.E.G.
Många forskare har under årens lopp experimenterat inom detta område, bl a Thomas Townsend Brown, William Hooper, Horace Dudley, Maurice Mitchell, Nikola Tesla, John Searl o a.
Hans mest berömda experiment består av en påle med två tefatsliknande föremål upphängda på var sin sida om pålen. När en högspänd likspänning tillfördes kom de båda tefaten i rotation runt pålen. Detta experiment har även med gott resultat utförts i vakuum, för att utesluta eventuella jonvindsfenomen.
En intressant detalj är att detta experiment (i något modifierad form) nyligen utfördes av en fransman vid namn JeanLouis Naudin. Hans version är oerhört enkel (en bit frigolit, två lock till aluminiumformar för mat, litet koppartråd, en högspänningsgenerator) men bevisade att T. T. Brown hade rätt!
Thomas Townsend Brown innehar många amerikanska patent som berör elektrogravitation. Dessa patent visar bara hans tidiga försök med högspänd likspänning och berör mig veterligen aldrig roterande högspända elektriska fält, utan vars hjälp man inte uppnår en stor lyftkraft. Man kan anta att det amerikanska försvaret inte ville avslöja hur man uppnår en lyftkraft tillräckligt stor för att bygga flygfarkoster.
Denna elektrogravitationseffekt kom att kallas Biefeld/Browneffekten.
Ursprungligen serb från Krajina i Kroatien, men verksam i U.S.A. Han uppfann radion före Marconi (denne lånade idéer från Teslas patent, och Tesla erkändes först på 1940talet som radions verklige skapare).
Han uppfann växelströmsmotorn och generatorn, trefassystemet (används i hela världen idag - det vann över Edisons bristfälliga likströmssystem), Teslaspolen (tändspolen i en bilmotor) och mycket annat vi använder dagligdags utan att närmare reflektera över det. Han namn finns på flera tusen patent.
Hans främsta egenskap som uppfinnare var hans oerhörda förmåga att i tanken visualisera och och även testa sina uppfinningar i detalj! För det mesta fungerade sedan prototyperna nästan direkt.
Tesla konstruerade mig veterligen två olika antigravitationsmaskiner. Det är mig ovisst om han någonsin byggde någon av dem.
Drivkällan består helt enkelt av en stor, konstant "överbelastad" S.E.G. som med hjälp av yttre styrspolar håller den i schack. På under och översidan av tefatet finns ett antal isolerade metallplåtar till vilken högspänning (flera megavolt, från S.E.G:n) styrs med hydrualiska strömbrytare. Längs ytterkanten finns ett slags "spikar" som sticker ut. Till dessa leder man högspänning på liknande sätt. Dessa "spikar" fungerar även som gångjärn till små roder; Searl tvingades använda dessa av säkerhetsskäl: om drivkällan slutar fungera måste man kunna göra en kontrollerad glidflygning.
För närvarande deltar ett drygt tjugotal personer i projektet, främst i England, men även i Tyskland, Australien, U.S.A. och här i Sverige (undertecknad och några till). De flesta gör det på fritiden, ett fåtal arbetar med det på heltid. Searl själv ägnar den största delen av sin tid åt skrivande.
Under det senaste åren har ett flertal finansiärer bidragit till både hans och ett par andra personers arbete. Dessa finansiärer har även bekostat de försök att återskapa en S.E.G. som gjorts, och det är där jag har varit involverad.
När Searl tidigare gjorde sina S.E.G.magneter lät han Midlands Electicity Board tillverka och magnetisera dem. De hade erfarenhet av magneter för stora traditionella generatorer som användes i vanliga kraftverk (kol eller olje, antar jag). Midlands Electicity Board finns inte mera, då Thatcher privatiserade all kraftindustri.
Till dags dato har vi lyckats bygga en ring (plate) och 180 rullsegment (roller segments) med lösa delar (magnetmaterial, plast, neodym och koppar) som pressats samman, men vi är av olika skäl inte helt nöjda med resultatet. Vi kommer att försöka med andra produktionsmetoder senare under hösten.
Fast det går aldrig att vara 100% säker... (peppar peppar)
Men det är en chans jag villigt tar.