Dag 1

Varunder Thord kommer i tid, Per gör oss lätt nervösa, Thomas tränar flygmåltidsakrobatik samt hotellvärden gör Per lätt skräckslagen.

Äntligen dags för semeser! Nu var det äntligen dags att åka. Min mor skulle köra mig ut till Arlanda och Thord accepterade villigt mitt förslag om att få skjuts ut dit. Thord är ju inte känd för att passa tider så det var med en viss bävan jag lät honom åka med. Dock kom mina tvivel på skam utan Thord kom precis på exakt rätt tid till våran mötesplats.

Väl framme på Arlanda fann vi Henning, Lotta samt en binge bagage väntande på oss andra. Men Per då? Jodå, han var och parkerade bilen. Efter c:a 20 minuter började jag undra lite vart Per hade tagit vägen men det visade sig när han väl kom att han hade ställt bilen på en långtidsparkering och sedan tagit bussen därifrån, därför den långa väntetiden.

Vanliga formaliteter såsom incheckning samt säkerhetskontroll genomfördes och vi hade kommit lite närmare Skottland. Enligt god tradition måste jag ju inhandla lite Anton Bergs marsipanlimpor. Men gudars skymning! Åtta limpor för 59 kronor! Ocker! Dock: de är ju goda så det fick bli en sådan förpackning i alla fall.

Ombord på flygplanet vidtog sedermera min normala övning ombord på flygplan: Att intaga den föda som tillhandahålles. Bordet framför mig gick nästan att trycka ned... Nåja, brickan fick plats och med lite diverse krumbukter lyckades jag peta i mig den lax tillsammans med potatissallad (med morötter tror jag) som måltiden avslutades med. Till efterrätt serverade en mycket god, kladdig, söt och onyttig... eh... bakelse är nog den bästa beskrivningen på anrättningen. Jaha, sedan var det slut på det roliga och man fick sitta i kläm i ytterligare en timme innan vi var framme på Gatwick.

Gatwick gav oss en praktisk demonstration i engelsk organisationsförmåga (eller möjligen brist därpå). Dåligt med skyltar om var vi skulle ta vägen för byte, vi hade dessutom lite delade meningar om hur bagaget skulle hanteras. Jag hade för mig att de hade sagt vid incheckningen på Arlanda att bagaget skulle skickas direkt till Edinburgh medan andra i sällskapet trodde att vi skulle tulla bagaget på Gatwick (som borde vara det normala). Jag fick tag i någon gubbe där med diverse ID-kort om halsen och han sa att vi bara behövde gå direkt till utgången. Vi beslöt oss för att lita på honom och letade oss då mot utgången (och tullen in till Storbritannien). Sedan utbröt den STORA förvirringen när vi skulle hitta utgången till flygplanet. På våra boardingcard  (som vi hade fått på Arlanda) stod det att flyget skulle gå från utgång 57 men var fanns utgång 57?!? Och hur kom man dit?!?. Jag hittade en karta som tydligt visade var utgången till inrikesflyget låg men bäst före datum för kartan hade redan passerats: Den utgången som kartan angav var stängd. Väldigt stängd. Per fann lösningen på problemet: Det visade sig att man inte skiljde inrikes och internationell trafik åt längre.

Vi passerade ny säkerhetskontroll igen och kom in till det så kallade Tax Free området. Jag hade fått inköpsuppdrag med mig från min mor på en parfym: de hade den parfymen med de skulle också ha 38 GBP för 100 ml av den soppan! Hu! Nej, det blev inget inköp där. När vi sedan fann utgång 57 visade den sig bestå av ett antal bokstavsutgångar. Naturligtvis visade sig informations- systemet vara avstängt så det var till att fråga igen: Utgång C var svaret (personligen tror jag att de körde alla flyg från utgång C).

Ny måltidsakrobatik på flygplanet och c:a en timme senare var vi framme i Edinburgh en halvtimme för tidigt: Medvind. Hitta bagage och ut från terminalen till flygbussen. Nytt springande fram och tillbaka innan vi hittade flygbussen och kunde verkligen komma fram till Edinburgh. När vi hade kommit in till Edinburgh centrum gällde det att komma vidare till hotellet. Vi förkastade ganska snabbt förslaget att gå till hotellet utan lösningen blev en taxi. Vi vet nu att en Edinburgh taxi rymmer fem personer, fyra stora resväskor, en något mindre, två pilotväskor, två ryggsäckar samt en laptop. Fast då fick Henning sitta ovanpå två av de stora resväskorna, tur att vi inte skulle så långt.

Hotellet visade sig finnas i ett typisk engelskt hus (fast vi var i Skottland). Incheckningen gick bra ända tills Per frågade när frukosten skulle serveras: Åh, närsomhelst mellan klockan 8 och 9 blev det snabba svaret. Per bleknade, han skulle inte få någon sovmorgon! Nåja, det var bara att rätta in sig i ledet och vi klättrade sedan upp till rummen. Jag, Thord och Henning skulle bo på våning två och Per och Lotta skulle bo på våning tre. Trapporna i engelska hus är branta. Väldigt branta. Trots de branta trapporna samlade vi oss senare i baren och satt och yrade lite. Ny bestigning till sängarna där vi sedan ramlade omkull. Jag satt och knappade en lång stund på kvällen, så pass länge att Henning började låta illa, mycket distinkt, från sängen så jag var tvungen att skjuta lite på författandet för att inte sabotera resten av resan.