Dag 4

Varunder ull förädlas, sandstorm upplevs i inre Hebriderna, whisky betittas och inmundgas.

Våran fjärde dag på resan runt Skottland skulle vi tillbringa på Isle of Islay. När vi vaknade på morgonen såg det rätt dystert ut men efter någon timme (lagom när det var dags att åka) hade det klarnat så att solen sken. Planen för dagen var att åka innåt ön och besöka något destilleri, titta på havet, titta på hur man väver tyg samt besöka stående stenar.

Per var dagens navigatör och hade sett ut några stående stenar som vi skulle försöka hitta. Stenarna låg lite vid sidan av allfarvägen. Vi hittade enkelt den avsedda vägen och även ganska snart de avsedda stenarna. Det var dock lite svårt att ta en närmare titt på dem eftersom de låg väl inhägnade (bland annat taggtråd) i en fårhage. Nya stenar utsågs för besök, denna gång kontrollerade vi också att de var utsatta på den ordinarie bilkartan, Per använde sig annars av en specialkarta över Islay som Henning hade skaffat. Dessa stenar låg på västra sidan av Islay så på vägen skulle vi besöka ett ullväveri. Då vi befinner oss på den enfiliga vägen så upptäcker vi plötsligt tre typiska höglandskor i ett hägn alldeles intill vägen så det blev en hastigt påkommen fotosession. Dessa kreatur ser helt enkelt mysiga ut!

Efter fotosessionen fortsatte vi ånyo mot väveriet och kom fram dit efter ett tag. Väveriet låg i en liten dalgång inbäddad i grönska (väl uppblandade med den numera obligatoriska Rhododendron). Väveriet hade ursprungligen varit vattendrivet så det rann en liten å i botten på dalen. Huset där väveriet var inhyst såg ut som ett ruckel, dock ett lite annorlunda ruckel: I fönstren satt diverse klisterlappar om att man accepterade de vanligaste förekommande kreditkorten!

Väl inne i väveriet blev vi omedelbart mötta av en äldre man som tyckte att vi skulle följa med, vi leddes upp på andra våningen i väveriet. Det var mycket trångt när vi kom upp och det fanns både tygrullar och allsköns bråte där. Det man idag använde denna våning till var att rulla upp varpen för tygerna. Mannen, som visade sig vara ägaren till väveriet, berättade hur det går till att sätta upp en varv och visade maskinen där varpen lindas upp.

Ursprungligen hade denna våning inhyst två maskiner: Slubbing Billy och Spinning Jenny. Den första maskinen användes till att skapa långa korvar av ullen och linda upp dessa korvar på spolar. Den andra, Spinning Jenny, är den klassiska maskinen för att spinna tråd av ullen utgående från de korvar som Slubbing Billy har skapat. Den Slubbing Billy som fanns här var det enda kvarvarande exemplaret av denna maskin i Storbritannien.

Vi gick sedan ned till nedervåningen där vävstolen stod. Vävstolen användes idag för att väva ett tyg med ett ganska enkelt mönster. Vävstolen kunde dock klara av mera komplicerade mönster, bland annat hade den plats för fyra stycken skyttlar. Vävstolen var automatisk och styrdes av en stegformad kedja. På varje steg i kedjan satt det ringar som styrde olika funktioner i maskinen och på så sätt kunde den väva olika mönster. Detta väveri har bland annat vävt de tyger som användes i filmen Braveheart, jag tror att det var den första större beställning som den nuvarande ägaren hade utfört efter att han hade tagit över väveriet. Jag kände att jag inte kunde gå tomhänt därifrån och fann en liten knäfilt i lysande rött som jag inhandlade.

När vi nu hade klarat av väveriet var det dags att försöka hitta de stående stenarna igen och vi åkte i avsedd riktning. Dessvärre hade vi lite problem att hitta alla avtagsvägar så det blev några smärre felkörningar. På vägen så stannade vi längst in i fjorden som gör att Islay är format som ett U. Det blåste kraftigt men vi tittade lite på denna ‘innan’-strand och fick med oss en del trevliga snäckskal. Vi fortsatte vår färd mot stenarna och kom så småningom väldigt nära västra kusten av Islay. Vi kunde se havet och att det var rejäl sjögång. Vi bestämde oss för att försöka nå ett flertal klippor där vågorna bröt på ett mycket spektakulärt sätt. Per läste kartan och där fanns någon mindre väg (eller möjligen kostig) utritad som såg ut att gå fram till dessa klippor. Vi försökte finna denna stig och hamnade så småningom på en gård där denna väg skulle börja. Det visade sig att vägen inte fanns och vi fick det bekräftat när frun på gården kom ut och undrade vad vi var för några konstiga typer.

Vi gav upp försöket med att komma fram till klipporna med bil utan åkte tillbaka till den stora vägen för att göra ett nytt försök lite längre fram. Längre fram fanns också de stående stenar som vi egentligen var ute efter. Det första vi nådde fram till var en väg blockerad av en låst grind, dock fanns det möjlighet att gå förbi grinden. Vi bestämde oss här för att göra ett nytt försök att nå stranden och de nya klippor (med ännu häftigare bränningar) som vi såg en bit bort. Bilen parkerades och vi klädde oss efter bästa förmåga samt började vandra ned mot stranden. Halvvägs ned till stranden fanns det några betongfundament (troligen kvar sedan andra världskriget) och jag bestämde mig för att stanna här och nöja mig med att fotografera på håll. Resten av sällskapet fortsatte ned mot stranden, Per fortsätter här berättelsen:

Efter det misslyckade försöket att nå klipporna med bil, vägen var effektivt blockerad med en gård försedd med skällande hundar och frågvis bondmora, fortsatte vi ‘stora vägen’ en bit till för att kika på ett par stående stenar. På vägen dit fanns en strandbit, där vi klev ur bilen för att titta på vågorna.

Det var 100 m till stranden, men efter 50 gav Thomas upp. Vi andra fortsatte, och blev belönade med ett praktfullt skådespel. Vinden (säkert 35 knop) piskade havet till skum, vågorna dundrade in i bukten och krossades mot stranden, där skummet blåste av stranden. Det såg nästan löjligt ut!

En blick bortåt klipporna bjöd på en spektakulär syn; jättevågor som slog emot de höga bergväggarna och exploderade uppåt över krönet i vita jättekaskader. Då och då kunde man skönja dessa jättekrevader, åtföljt av utrop som ‘ååh’, ‘oj’ och ‘titta’. Som på ett nyårsfyrverkeri, ungefär!

Solen sken, det blåste halv storm, och med ordentlig klädsel gick det faktiskt att vara utomhus. (Fleecetröja. jacka och regnjacka). Henning hade sällskapets enda mössa. Den fick Thord låna, vi andra klarade oss med huvorna i våra regnjackor. Att gå barhuvad var inte att tänka på, nedkylningseffekten var rent våldsam i den hårda vinden. Det var faktiskt tidvis svårt att gå rak, och det berodde inte på den lokala drycken, som vi f.ö. inte hunnit prova än.

Jag insåg varför vi kommit dit. Ett sådant spektakel får man inte missa. Det var faktiskt bättre än i den värsta goretex-reklamen. Vi skulle gå dit!

Sagt och gjort, vi traskade iväg mot klipporna. Vi gick förbi ett område med stora sandgropar urgrävda ur kustlinjen, som mindre grustag, ungefär. Vi blev snabbt varse hur de bildats. Vinden karvade ur stranden och blästrade sedan oss med mikrometeoriter. Det gjorde ont!

Snabbt kom vi oss därifrån, och knallade vidare på en välbetad fårhed. Ett par snabba avstickare för fotografering av särskilt maffiga stenblock med tillhörande bränningar drog ner på tempot en smula, men var svåra att undvika. Själv tog jag mig också en titt, men pekade bort mot den stora klippan och betecknade de lokala bränningarna som mjäkiga.

Ett stort vitt mystiskt föremål låg i vår väg. Det påminde lite om en del av en ilandfluten rotstock. När vi kom närmare så jag vet det var: ett krossat valhuvud. Delar av död val låg intill och luktade. Ohygglot låg en bra bit upp på strandängen. En remsa av strandgrus ner mot stranden visade var jättevågen gjort sitt arbete. Det måste ha varit en sju resor värre storm än den vi var ute i!

Scenen förevigades av Henning, och så traskade vi vidare i motvinden. Strandängen var lätt att gå på, så vi gjorde god fart. Trots den bitande kalla vinden blev det rätt varmt innanför alla tröjorna och jackorna, jag fick faktiskt knäppa upp det mesta för att inte svettas!

Så var vi till sist, efter tre kvarts vandring, framme. Uppe på toppen av klipporna fanns en underbart vacker strandäng som glittrade smaragdgrönt i solskenet. Längre fram var det vassa stenpartier, svårt anfrätta av havet.

Där fanns en bergkant som man kunde kika ut över, och beundra elementens raseri. Det var just så storstilat som det sett ut på håll från stranden. Långt därnere kokade skummande vågor i en våldsam malström över en liten ö, och med ojämna mellanrum tog en stor våg sats och kastade sig mot den 20 meter höga bergväggen och dog i en jättelik explosiv kaskad som snabbt blåstes bort av vinden. En regnbåge lyste klart mot det svarta berget snett nedanför.

Sceneriet var definitivt värt omvägen och vandringen, ja, faktiskt hela resan. Vi hade också en fantastisk tur med vädret, om man nu kan säga så. En mycket stark vind, säkert gränsande till storm, och samtidigt solsken! Kamerorna klickade friskt. Saltdimman fastnade i ansiktet, läpparna smakade salt.  Trutar och andra i miljön välanpassade fåglar visade prov på den mest fulländade flygkonst i en vind som klokare fåglar föredrar att ta sig fram till fots i.

Det var riktigt trivsamt där på klippan. Medhavd dryck intogs. Så småningom höjdes röster för att vi skulle börja ta oss tillbaka, men vi gjorde oss ingen brådska. En sådan plats stannar man gärna längre än ett par minuter på!

Jag hörde vågen dåna mot klippan, och hann se ett hörn av kaskaden i ögonvrån. Kanske hann jag få ur mig någon slags rop, men troligen inte. Jag hann nätt och jämnt huka mig och kura ihop mig med huvudet under regnhuvan och ryggen mot havet innan kaskaden föll över oss. Det var som om en jätte tömt ett par badkar med havsvatten över oss.

Jag klarade mig någorlunda torr från katastrofen. Värst blev det för Thord, som fick halva jackan indränkt med havsvatten. Henning såg sorgset på sin blötlagda mössa.

En tydligare uppbrottssignal var svår att få. Vi förpassade oss snabbt från platsen, och anträdde återfärden. Nu hade vi vinden i ryggen, och fick en trivsam halvtimmes vandring tillbaka till bilen.

Henning ledde marschen från ett allt större försprång. Strax innan vi återkom till bilen gick vi utmed en bäck som vi korsat på vägen mot klipporna. Men Henning hade inte korsat bäcken där stenarna gjorde det möjligt, utan fortsatte upp bredvid bäcken. Efter ett tag hojtade han något ohörbart i vinden, gestikulerande vilt, och fortsatte sedan. Vi fattade inte vad han menade. Efter en bit blev det dock uppenbart att bäcken blev allt svårare att korsa. Vi andra fann en plats där vi kunde ta oss torrskodda över. Senare fick vi veta att Henning tagit sig över på ett mindre torrskott sätt.

Efter att vi hade skiljts åt så stod jag kvar vid fundamenten och betraktade skådespelet framför mig. Resten av folket försvann strax nedanför strandbanken och jag väntade på att de skulle komma tillbaka. Efter ett litet tag såg jag att de dök upp på ett annat håll och trodde då att de skulle ta en liten annan väg tillbaka till bilen. Jag gick då tillbaka till bilen men på vägen plockade jag åt mig lite ull som låg i ett dike på marken. Ullen hade BLÅST av fåren som gick här! Det blåste alltså så mycket att det satt fast stora tussar av ull här och var på marken! Senare under resan fick jag reda på att just denna dag hade det varit den kraftigaste juni-stormen på år och dag i Skottland!

Framme vid bilen så upptäckte jag att de inte styrde stegen mot bilen utan mot ett par klippor en bit bort. Jag stod vid bilen och följde dem med blicken samt tog några bilder under tiden. Målet för deras vandring var en klippa säkert 20 meter hög som havet bröt mot. När det komma vissa starka vågor så nådde säkert vågen ytterligare 20 meter ovanför klippan. Det var helt uppenbart att de skulle bli borta ett tag till så jag vände bilen så att jag kunde sitta ned och titta på skådespelet. På vägen mot klippan så skrämde de upp en del får så det var ganska enkelt att se var de var: Fåren var vita prickar mot de gröna ängar de normalt skulle ha betat fridfullt på. När sällskapet nådde toppen på klippan var de tydliga siluetter mot himlen och havet utanför. Efter en stund såg det ut som de slog sig till ro på toppen av klippan och jag började förstå att det här skulle ta tid, men det var ju semester så några tidsplaner behöver man ju inte hålla. Medan de sitter där (och uppenbart studerar skådespelet där vinden och havet tävlar om vem som har huvudrollen väl staterade av klipporna) så bryter än den ena efter den andra bränningen mot olika delar av klippan och kastar stora kaskader med vatten över omgivningen.

Plötsligt händer något: En vår bryter precis i närheten av kvartetten och lika plötsligt befinner sig fyra personer på flykt ned från klippan. Jag insåt att Neptunus hämnd hade drabbat kvartetten som nu hade fått närkontakt med havet. De vandrade nu mot bilen och nådde fram till mig efter ungefär en halvtimme. När de nådde fram till mig så fick jag mina aningar bekräftade: de var en aning blöta....

Vi packade in oss i bilen och studerade klockan i kombination med våra knorrande magar och kom fram till att det var dags för mat, klockan hade blivit två och vi måste åka för att hinna fram till Bowmore för ett besök på destilleriet. Vi räknade med att vi skulle kunna finna något att äta i Bowmore och åkte därför dit. Ingen i sällskapet var längre intresserade av några stående stenar och därför passerade vi dem utan något större intresse.

Framme i Bowmore parkerade vi vid torget och Per gick till destilleriet för att kontrollera när nästa visning var. Nu blev det bråttom: Nästa visning var klockan tre och det skulle vara dagens sista visning, klockan var tjugo minuter i tre! Per fick också tips från folket på destilleriet om var vi skulle kunna äta och vi  i stort sett sprang dit. Vi lyckades kasta i oss någon form av cheesburgare och te, Per åt sista biten cheesburgare när vi sprang tillbaka till destilleriet och hann precis innan filmen började. Filmen betittades och vi vandrade sedan runt i destilleriet under sakkunning ledning. Nåja, guiden kunde väl sin innantillläxa men när Per började diskutera destillationspannans utformning med guiden blev det uppenbart att det just var en inanntillläxa. Besöket avslutades naturtligvis med inmundigande av en skvätt whisky (jag nöjde mig med att lukta på Thords glas...). De sålde Bowmore på halvbuteljer så jag köpte en, min idé var att jag skulle försöka få med mig tre olika halvbuteljer hem av tre olika sorter.

Efter besöket på destilleriet bestämde vi oss för att besöka kyrkan i Bowmore. Det speciella med denna kyrka är att den är rund. I och med att den är rund så finns det inte heller några mörka hörn i kyrkan där Hin Håle kan gömma sig så det var ju bra. Kyrkorummet var lite konstigt eftersom det stod en stor pelare precis mitt i kyrkan för att stödja taket. På väg ned från kyrkan inhandlades i tur och ordning frimärken samt vykort. Efter denna motvikt mot synden på destilleriet så tyckte Per att nu skall det drickas KAFFE! Efter en liten extra vända i Bowmore så återvände vi till det första kaféet där vi hade intagit cheeseburgare a la språng och Per fick sitt kaffe.

Vi kände oss nu färdiga med Bowmore och denna del av Islay och återvände därför mot Port Askaig där vi bodde. På vägen hem bestämde vi oss för att ta en sväng förbi Bunnahabahain och titta där, eftersom klockan nu var närmare sex insåg vi att det skulle vara stängt men vi kunde ju titta lite i alla fall.

Som vi mycket riktigt antog var det stängt och folktomt men precis utanför låg ett upplag med tomma fat. Vi blev inte helt lottlösa i alla fall genom att Per sniffade i öppningen på de tomma faten och kunde känna hur Bunnahabahain luktade...

Nu var det definitivt dags att åka tillbaka till hotellet. Frågan var nu om vi skulle äta meddetsamma eller om mera promenader skulle ske. Saken löste sig genom att vi skulle få äta i matsalen halv åtta och det var för nära inpå för att man skulle hinna gå någonstans. Allmän yra inträdde men vi lyckades anträda matsalen halv åtta. Maten som vi beställde var mycket god men det var lite si och så med serveringen. Flickan som serverade oss skulle nog ha behövat en liten grundkurs i servering: Hon glömde bland annat att fråga oss vad vi ville dricka när hon hade tagit upp beställningen på maten.

Nåväl, vad åt vi: Till förrätt bestämde vi oss för Bunnahabahain paté med Cumberland sauce. Rätten visade sig bestå av en hemlagad (kanongod) paté och ett berg av rostat bröd till. Per blev mätt. Till huvudrätt åt Thord och Henning en hjortbiff med svartvinbärssås och tillbehör (bland annat rödkål). Nu vart Thord och Henning mätta. Jag, Per och Lotta åt i stället sjötunga (jag tror inte det var äkta sjötunga men det spelar ingen roll) med vitvinssås och druvor, till detta serverades något som såg ut som en korsning mellan mandelpotatis och färskpotatis. Nu vart Lotta mätt. Till dessert blev det lite förvirring och servitrisen lyckades ge oss olika desserter fast vi skulle ha samma allihopa. Jag åt maräng med jordgubbar och vispgrädde. Marängen var lika stor en ordinär tekopp och var dekorerad med jordgubbar och vispgrädde. Nu vart jag mätt! De övriga åt bananer och glass, hur bananerna var tillrädda är lite osäkert men troligen hade man bränt av dem med någon spirituosa och sedan serverades de med glass.

Nu när vi var mätta klättrade vi upp till våra rum. Efter en liten stund så bestämde sig Henning, Lotta och Thord för att ta en promenad. Henning och Lotta gjorde upp en färdplan och gav sig iväg. Under tiden så nedtecknade Per sin berättelse om deras strandäventyr och jag gjorde mig i ordning för natten. Promenadsällskapet kom kanska snart tillbaka, bla jagade av de knott som nu hade börjat visa sig utanför hotellet. I sann kamikaze anda så sov vi i natt med öppet fönster.