Dag 5

Varunder båt åkes, B&B bokas, sten hackas och brandkår köres.

På dagens program stod att ta färjan från Isle of Islay till Oban och därifrån åka vidare mot Fort William. Vi hoppades även att vi skulle kunna besöka Cruchahan Power Station.

På morgonen åt vi frukost under lite förvirrade former, hotellet jag hade hittat på Islay var väl i stort sett bra, men betjäningen i matsalen tycker jag påminner mer och mer om den i Fawlty Towers! Nåväl, vi fick i oss en frukost och stuvade in allting i bilen samt åkte ned till färjeläget, en resa på c:a 45 sekunder. Mannen som tog emot oss nere vid färjeläget pratade den här urtypiska skotska dialekten (ungefär som de låter i Massor av Whisky), underbart bortsett från att man bara nästan förstår vad de säger.

Ombord på färjan tog vi oss upp på däck och övervakade därifrån lastningen av resterande bilar, bla så fick de bilar som skulle lämna färjan på Colonsay backa ombord. Tidigare på morgonen när vi satt och åt frukost kom det en liten regnskur men det klarnade snabbt upp så när vi lämnade Port Askaig så sken solen. Vi hade nu en timmes färd ut till Colonsay och jag stod ute hela tiden. Vädret var ganska bra, dvs solen sken men det blåste fortfarande en del så lite kallt om öronen var det. När vi lämnade det skyddade sundet mellan Islay och Jura så börja dyningarna efter gårdagens storm göra sig märkbara, inte på något sätt obehagligt utan man kände lite lagom att båten rullade.

Vid Colonsay så skulle båten backa in till färjeläget men det blev inte en perfekt angöring utan färjan törnade i piren ganska kraftigt. Det verkade också som om färjan på något sätt satt fast i piren under någon minut för man körde motorerna på full fart så all sköns bråte kom upp bakom båten. Till och med matroserna ombord på färjan såg lite förundrat på så det var nog inte helt normalt, nåja, färjan lyckades lägga till så att byte av bilar och passagerare kunde ske. Det var rätt många cyklar som lämnade båten, det verkar som om det är populärt att cykla på Colonsay. Hu, säger jag, hurtbullar!

Vi lämnade nu Colonsay och satte kurs mot Oban. Klockan hade nu blivit tolv och magen började nu göra sig påmind. Sjön suger brukar det ju heta så nu var det dags för lite mat. Jag nöjde mig med en sandwich och en chokladmuffins samt lite te. Det var te jag beställde men sjutton vet vad jag fick, det smakade urk så jag hällde i fem påsar socker man det blev inte bättre: Nu smakade det fortfarande urk men med en liten pikant söt bismak.

Resan till Oban var så där behagligt händelselös så man verkligen har en chans att koppla av. När vi började närma oss Oban blev det verkligen fullt uppe på däck för nu hade vädret blivit riktigt bra! Solen sken och vinden började mojna.

När vi var inne i Oban hamn skrällde högtalarna till ombord på färjan och kaptenen berättade att vi hade kommit för tidigt till Oban och att vi inte kunde lägga till och ta av bilarna men det skulle gå bra att gå av båten! Vi var ungefär en halvtimme tidiga så platsen där bilrampen fanns var fortfarande upptagen av en annan färja. Vi höll ett rådslag och jag föreslog att resten av gängen skulle gå av färjan och förbereda för nattlogin. Precis nere vid hamnen låg några konstiga nybyggda hus och vi gissade att det borde finns en turistbyrå där. Under tiden skulle jag vänta ombord på färjan och sedan köra av bilen och plocka upp resten av gänget.

Det visade sig att vi hade rätt: Bland dessa hus fanns en turistbyrå och Per ledde gruppen dit samt fick hjälp med att boka en B&B nära Fort William till det facila priset av 3 GBP. Själva rummen skulle kosta 20 GBP. Vi kände att det ekonomiska började dra iväg lite grand och att vi borde dra åt svångremmen, så något annat än B&B var inte att tänka på. Efter lite snurrande så hittade vi varandra, det visade sig att Henning hade stått precis bredvid bilrampen när jag körde av men såg honom inte! Han hade försökt springa i kapp mig men jag lyckades köra ifrån honom.

Per hade också tagit reda på att kraftstationen vi skulle besöka hade öppet till 16.00 och att sista visningen gick 15.30. Vi satte därför fart mot kraftstationen och kom fram precis två minuter innan den näst sista visningen skulle gå och naturligtvis hoppade vi på den. De var väldigt rädda för olika typer av attentat så vi fick varken ha kameror eller väskor med oss ned på turen till turbinhallen. Kraftstationen var en reservstation där man när elen var billig pumpade upp vatten till den övre reservoaren. När sedan det behövdes extra kraft i det brittiska elnätet så kunde man på 28 sekunder starta stationen och börja leverera kraft till nätet!

Efter visningen så tog vi en liten språngfika på parkeringen utanför innan vi fortsatte mot Fort William. Dagen innan på Islay hade vi tittat på en video om Skottland och där berättande man att i västra Skottland fans Strontia, ett samhälle med en gruva (dagbrott) där man bland annat hade hittat ett mineral som innehöll ett nytt grundämne som fick namnet Strontium. Våran amatörgeolog (Per) i sällskapet ville gärna besöka denna gruva så han övertalade oss andra att avlägga ett besök där.

För att komma dit var vi tvungna att åka färja över en fjord och sedan köra c:a 15 miles innan vi kom till Strontia. Framme i Strontia var turistinformationen stängd men det fanns en dam som höll på att pyssla med trottoaren utanför en affär. Per överföll henne och mjölkade henne på information om var gruvan låg. Medan Per höll på med detta svängde det in en norskregistrerad bil på parkeringen och efter någon minut kom damen i bilen fram till mig och började fråga efter vägen. På engelska. Så jag svarade henne glatt att hon kunde prata svenska med mig, hon såg lite förvånad ut men övergick till norska. Hon hade kommit från andra hållet och hon letade efter en avtagsväg mot en färja till Mull. Vi kunde hjälpa henne till rätta eftersom vi hade åkt förbi den vägen tidigare.

Nu hade Per fått reda på var gruvan fanns och att den antagligen var stängd men Per ville i alla fall att vi skulle åka dit, alltså gjorde vi det. Det visade sig att man svängde in på en väg genom samhället och som sedan drog upp på fjället. När vi nästan hade kommit upp på högsta punkten så fann vi avtagsvägen mot gruvan som mycket riktigt var stängd. Vi forsatte dock upp mot passet och vi kunde från vägen se ned i dagbrottet. Uppe på passet så bytte folk om till mer fältmässig utrustning och vi åkte nedåt igen, en liten bit nedanför passet fanns en grusplan där det redan stod en bil. Bilen var tysk och i bilen satt en dam och broderade. Vi fick senare reda på att hennes man var geolog och befann sig här i ungefär samma ärende som Per: Han skulle leta mineraler. Jag hade inte följt med när de andra drog iväg på mineraljakten utan väntade vid bilen. Vi hade lite tidspress eftersom sista färjan skulle gå klockan 21 samtidigt som Per hade sagt att vi skulle komma fram till våran B&B klockan 21. När gänget började röra sig bortåt från bilen samtidigt som klockan blev 19.30 tröttande jag och körde iväg med bilen nästan ändra fram till gänget. Tutade gjorde jag också!

Jag hittade allt folket och i princip kastade in dem i bilen morrande över att de tog lite väl lång tid på sig. Jag satte sedan fart ned från fjället igen. Fart och fart förresten, vi hittade en skylt som varnade för lutningen: 25%! Man kör inte så fort då men ned kom vi! När vi var nästan nere var vi tvungen att snabbt fuska i boskapsbranchen: På vägen hade en vanlig ko samt 4 Highland Cattle placerat sig! Jag lyckades med lite tutningar och motorrusningar fösa bort dem från vägen.

Nere på huvudvägen satte jag fart mot färjeläget och vi lyckades hinna med åtta-färjan med noll marginal! Vi kunde nu lugnt köra upp mot Fort William och dit vi skulle bo och kom fram dit lagom vid halv nio-tiden. Våran värdinna hette Norma. Jag, Thord och Henning delar rum, Thord och Henning sover i en våningssäng och jag i en stor dubbelsäng. Per och Lotta fick ett vanligt dubbelrum att husera i. Norma tipsade oss också om var vi kunde äta, det var ett hotell i närheten. Hon sa också att vi inte skulle gå in i matsalen utan gå ned i pubben, där hade de bättre (och framförallt billigare mat) så det tipset tog vi tacksamt emot.