Dag 9


Varunder kort resa sker, slott besökes, vandring utföres och jag tappar humöret.

Under hela våran resa så har inte Per velat ha en standard Skotsk frukost utan han har velat ha ost till frukost. Den önskan har ställt till förvirring för de flesta frukostvärdarna men här i Braemar kom nog klimax. Per beställde som vanligt ost och fick mycket riktigt ost, men det var uppenbarligen osttallriken från a la carte menyn: Tallriken bestod av en bit grönmögelost, en bit Brie samt lite Cheddar och som kronan på verket två jordgubbar i skivor! Häpp!

Egentligen var det sorgligt att behöva lämna Braemar för jag tror att den stugan som vi hyrde där var den bästa inkvarteringen vi har haft under hela resan (trots vissa brister). Stugan var nybyggd (en månad sa någon) men hade sina små brister: Handfatet i badrummet var bland det minsta jag hade sett och det saknades någon hylla i närheten av handfatet för att kunna ställa ifrån sig saker (handfatet var alltså så litet att det inte ens gick att lägga ifrån sig tvålen där). En annan spännande sak var att huset egentligen saknade entré: Det fanns förvisso två dörrar in i huset men ingen av dörrarna var en entré med vindfång eller liknande. Trots detta så var huset mycket bra i övrigt, men det känns som om de inte kan bygga för vintern. Britter är konstiga, toc, toc, toc... Av omgivningarna av döma så verkade det som om Braemar låg i ett område som användes för vintersport: Bland annat så fanns det skyltar om skidskola på några ställen...

Nåja, vi lämnade trots allt stället och åkte söderut, vårt huvudmål för dagen var att besöka Blair Castle. Slottet är ett av de mest besökta resmålen så det var ingen större konst att hitta dit. Mycket stilenligt så åkte man in genom den riktiga huvudgrinden och upp mot slottet. Ganska nära slottet parkerade man bilen efter att ha betalat entré på vägen. Slottet är idag privatägt och har 32 rum öppna för besökare. Herren av Blair Castle har rätt att hålla privatarmé och det är idag Europas enda privata armé. Slottet är vitmålat och ser verkligen ut som ett sagoslott.

Inne i entrén finns en gigantisk vapensamlig och resten av slottet är inte heller någon besvikelse. Bland annat så var huvudkorridoren på nedre planet en upplevelse: Genom hela korridoren så satt det hjorthorn på båda sidor och bildade nästan tak i korridoren. Imponerande. Uppe på andra våningen fanns ett stort rum som var någon form av vardagsrum och var imponerande. Vandringen avslutades med balsalen som var (just det) imponerande. Det bästa man kan säga om slottet är att det är MYCKET imponerande och väl värt ett besök.

Efter en snabb lunch i slottets kaffeteria så åkte vi söderut till Pitlochry där vi hade bestämt att vi skulle försöka bo. Vi kom dit strax efter två och gjorde något halvhjärtat försöka att hitta en B&B på egen hand men blev rekomenderade att kontakta turistbyrån eftersom vi var så många. Turistbyrån kunde hjälpa oss i stort sett direkt och vi fick plats   på Ferryman’s Cottage  (Färjkarlens stuga) på andra sidan Tummel (del lokala älven). Bokningen på turistbyrån kostade en GBP men är väl värt det för att hitta en B&B om man har lite avvikande önskemål (i vårt fall fem personer).

Ferryman’s Cottage är ett litet charmigt stenhus byggt någon gång på 1700-talet och ännu mera charmigt inne. Rosa tapeter, färska blommor i fönstret och volanger på lakan och kuddar. Anledningen till att vi hade sökt upp en B&B så tidigt idag var att folket ville ut och vandra: I Hennings bok med vandringar i Scotland fanns det fyra olika vandringar beskrivna i omedelbar närhet av Pitlochry. De stannade för en vandring till Ben Vreckie, jag skulle inte följa med utav två anledningar: Jag är inte speciellt begiven på att gå på den här typen av vandringar och dessutom hade jag åkt på en förkylning så jag gick omkring och hostade och snörvlade.

Jag skulle fördriva tiden med att läsa en god bok, Per hade tidigare under resan lyckats köpa ‘Whisky Galore’ som ligger till grund för filmen med samma namn (på svenska ‘Massor av whisky’). Gänget gav sig av vid tre-tiden och det sista jag sa till dem var att kom nu tillbaka vid åtta-tiden så vi hinner äta innan restaurangerna slutar servera middag vid nio. Jag hade hunnit läsa ut boken med mycket god marginal när de kom drällande tillbaka halv tio. Mitt humör hade också nått nya oanande höjder och jag var INTE glad. Förklaringen från deras sida var: ‘Jamän, vi trodde du skulle äta själv!’. Morr. Fräs. Grrr.

De hade inte själva ätit så vi packade in oss i bilen och åkte ner mot byn, jag hade inte några illusioner om att vi skulle hitta något men det var faktiskt en indisk restaurang öppen så vi fick i oss riktigt mat. Den kvällen somnade jag i vredesmod (som det heter i en annan känd berättelse).