Dråpet på Ramund Olofsson Min förfader Ramund Olofsson bodde i Tuddetorp 1644-1681 (se min bok "Tunabergare 1600-1800", tabell 138:2"). Jag hittade hans dödsnotis för ganska länge sedan, men som så ofta alldeles i början av Tunabergs kyrkbokföring står där inte mycket. Där står bara en kort notis om att Ramund i Tuddetorp dött. Föga anade jag de dramatiska händelser som föregick dödsfallet. I dödboken stod alltså inte ens hans efternamn, utan det hittade jag i en roterings- och utskrivningslängd. Fram tills ifjol var det också enda gången jag sett hans efternamn. Men av en tillfällighet hittade jag i höstas utredningen av hans dödsfall, där också efternamnet nämns flera gånger. Det visade sig att han blivit ihjälslagen vid gästgiveriet i Svärdbro, Sättersta socken, och därför fanns hela historien med i Rönö härads dombok (i det renoverade exemplaret på Riksarkivet, originalet saknas). I Jönåkers härads dombok och i Tunabergs kyrkböcker hittar man ingen som helst antydan om vad som hänt. Men i Rönö härad blev det extra ting pga händelsen. För några år sedan konstaterade jag att det inte var så konstigt att jag härstammar från Ramund. Jag undersökte nämligen vilka personer i Tunaberg som hade flest ättlingar, fram till år 1800. Och Ramund var en av de "starkaste anorna". Speciellt många ättlingar kommer in via dottern Kerstin som var gift med Per Nilsson i Syrtorp. Men själv härstammar jag bara från Ramund en gång, genom sonen Olof Ramundsson. Eftersom många sålunda har intresse av vad som hände Ramund och hans öde tidigare var okänt följer här en moderniserad avskrift av utredningen och domen: "Anno 1681 den 2 mars blev extraordinarie ting hållet uti Svärdbro och Rönö härad. Närvarande med mig vanliga häradsnämnden: Samma dag kom för rätten hustru Anna från Tuddetorp och Tuna bergslag, sorgeligen klagandes sin sal. man Ramund Olofssons oförmodliga död, som förorsakad är den sistlidna 7 januari utan något hans brott, av gästgivarens här i Svärdbro Lars Classons son Carl Larsson, med begäran att han därför sitt vederbörliga straff undfå måtte. Vilket slagsmål hennes sal. man på sitt yttersta, och stadigt i sin sjukdom på 3 veckors tid bekänt, och således som följer tilldragit och hänt haver: När torsdagen tillförende en resande man som kallat sig överstelöjtnant Berg kom ifrån Östergötland till Tuddetorp, havandes med sig till skjutsbonde Sven i Fälingsta. Begärde få leja häst, men eftersom redan var något sent, dröjde kvar över natten. Om morgonen tideligt fick han häst, då även hennes man följde att hämta hästen tillbaka, reste Nyköping förbi till Svärdbro. Om aftonen som var en fredag de kommo fram, var varken gästgivaren el. hans hustru hemma, utan till Nyköpings marknad förresta. Straxt fordrade överstelöjtnanten häst fort, och eftersom något dröjdes, blev han förivrad. Kom därmed Carl Larsson in, vilken han tillsporde vad han var för en. Carl svarat, vad ära I för en? Överstelöjtnanten sagt sig tjäna kung Carl. Carl där emot svarat sig tjäna hr. Christopher Gyllenstierna, därmed gångandes ut ifrån honom i köket. Då överstelöjtnanten stampat med fötterna i golvet. När sådant i köket hördes, går hustru Kerstin Andersdotter grannhustrun in med de flera i köket. Straxt tillsporde överstelöjtnanten henne vad hon var för en, och eftersom hon då spotskeligen svarat, stötte henne med sin käpp i bröstet, och över huvudet gav ett slag. Hustru Kerstin sedan sprang honom i halsen, stötte omkull, tog käppen av honom och slog det mesta hon förmådde. Till överflöd kom drängarna med gästgivarens son, slåendes denne överstelöjtnanten med påkar. När det skett var, sammaledes Carl hennes man både stött och slagit, och om icke en av drängarna honom hindrat, blivit än mera slagen. Medsamma kom överstelöjtnanten ur stugan illa medfaren med sin pinnek? i handen, bedjandes bonden Ramund ville följa sig vidare sin kos, eljest bliva de här ihjälslagna, som skedde. Följde 1/4 mil till Nunsberg, där han dröjde över natten, men överstelöjtnanten 4 dygn av undfångna slag där kvar bliva. Lördag morgon reste hennes man dädan, och om aftonen sjuk hemkom, lade sig till sängs och aldrig sedan uppstod. Hade ett stort hål i huvudet så att huvudskålen syntes helt vit, men på sistone svartnat, item ett hål vid ögat varav det igensvullnat vart, förutom på kroppen av hugg öm och illa slagen. Därefter han sedan 3 1/2 vecka till sängs legat och död bliven. Carl Larsson gästgivarens son över sina 15 år gammal, bekände sig slagit Ramund ett slag eller tu med en bössepipa han hade i handen, av orsak att han uppstyrkte överstelöjtnanten till orolighet i sin faders hus, som med hugg överföll hustru Kerstin. Ehuruväl hon på sistone var honom övermäktig, ville likväl Ramund hjälpa överstelöjtnanten. Fördenskull honom hindrade, och som bäst han i stugan inkom, slog först över huvudet, och sedan ett slag över axeln, därmed de sedan bägge avreste. En stund efter kom tillbaka gåendes att avhämta de penningar som överstelöjtnanten sig efterlämnade, för en karolin han bytte, vilka han fick. Därmed går åter sin väg, icke ens klagandes sig ont. Reste vidare fast 1/4 väg till Nunsberg, förbidade där över natten, och andra dagen allena över 3 1/2 mil hemreste. Gick sedan nio dagar förrän han sig till sängs lade, tvivelsutan av annat tillslagen sjukdom, eller av vanskötsel, eftersom han ingen barberare sökt eller brukat, och icke av slagen död. Drängen Olof Joensson som tjänar gästgivaren framkallades att vittna, som han också efter avlagd ed vittnade: Ehuruväl sade han, jag i begynnelsen av denna träta inte var inne uti huset, utan på sädeslogen och tröskade, kom sonen Carl och hans kamrat drängen Per Gustafsson ropandes, kära kom in, här är en skälm som vill överfalla oss, varför följde dem. När de inkommo, var redan grannhustrun hustru Kerstin med överstelöjtnanten i aktion till ord. Han stötte henne först i bröstet med sin käpp och sedan slog ett slag över huvudet. Därmed sprang honom i halsen, förde omkull, fick käppen ur hans händer, och slog det mesta hon kunde. Han drängen fick till en yxa, och sammaledes gav överstelöjtnanten ett slag över ryggen. Kastandes yxan ifrån sig och fick ett järnstekspett, med vilket han några slängar gav. Detsamma gjorde Carl som hade en bössepipa i handen, slog överstelöjtnanten ett slag över ryggen, och sedan bonden Ramund med samma bössepipa över huvudet, varav han föll neder till marken. Den andra gårdsdrängen Per Gustafsson blev sedan framkallad att vittna, vilken svarade gjorde sägandes: Rätt som bäst han stod ute på gården och talte med sonen Carl hördes en träta emellan den främmande överstelöjtnanten i stugan var och hustru Kerstin. Då hon ropat till drängarna, Kom och slå denne skälmen. Därför löpte till ladan och bad sin kamrat den andra gårdsdrängen Olof Joensson som stod och tröskade, komma fort in. När de bägge i stugan inkommo, stötte överstelöjtnanten först hustru Kerstin i bröstet med sin käpp, där i änden en pik satt, och sedan slog ett slag över huvudet. När drängen Olof det såg, sprang han till en yxa, och förr än han med yxan kom, hade hustru Kerstin överstelöjtnanten kullstött, tagit käppen av honom och slog så mycket hon kunde. Icke desto mindre gav drängen Olof sammaledes honom av yxan ett slag, den han sedan kastade straxt ifrån sig, och tog till ett stekspett, slog det sönder på hans rygg. Sonen Carl sammaledes ett slag med bössepipan över ryggen givit. Han tänkte fullt slå honom, men överstelöjtnanten ropat hjälp, och såg honom allaredan nog vara slagen. Fördenskull innehöll och de flera med vidare slag jämväl hindrat. Carl icke mindre gått till bonden Ramund, sägandes du skall också få. Slog första slaget med bössepipan i huvudet, varav han föll neder till marken. När han åter uppstod och ville gå ut på gården, stötte andra gången honom i ansiktet under ögat, varav han åter föll neder. Fördenskull sade till Carl, slå inte mer den gamla mannen, han haver nog fått. Dock ville än vidare fullfölja med slag, men av honom hindrad, sägandes slå inte bonden till döds. Därmed då detta blev stillat, och så han som överstelöjtnanten avreste. Bonden Jöns Olofsson i Nunsberg, den överstelöjtnanten och Ramund över natten efter slagsmålet gästa, berättade att straxt de dit kommo fingo hus och härbärge, lade sig Ramund neder på stugubänken och inte förmådde att bestå sin häst ifrån släden. Klagandes sig illa varit slagen i Svärdbro av gästgivarens son och om han i natt dör, ville han väl göra, och låta hans hustru sådant, som i Tuddetorp bor, straxt och tideligen tillkännagiva. Vilken natt han ömkeligen sig jämrade, och sammaledes om morgonen, då hans öga var igensvullnat, hade ett gruveligt slag i huvudet, och ett i ansiktet under ögat. Likväl mycket fritt dädan reste. Sammaledes klagade överstelöjtnanten sig ont, och mycket blodig var, varför förorsakad sända efter prästen, kaplan hr. Nils i Bogsta, och meddela honom Herrens högvördiga nattvard, som och skedde. Det hr. Nils nu närvarande bekände sant vara, sägandes att överstelöjtnanten till den ände sina salighetsmedel begärde och undfick, eftersom han varit i Svärdbro illa slagen. Bevisandes både sår och blånader, tvivlandes själv om sitt liv, dock efter 4 dagars förlopp avreste. Anders Månsson en gammal man som i Svärdbro tröskade, avlade sin ed och berättade: När han kom upp i gården, såg han huru hustru Kerstin slog överstelöjtnanten med en käpp. Sammaledes Olof drängen och Carl, så också när hustru Kerstin kom ut på gården slagit bonden Ramund ett slag med samma käpp över armen. Hustru Kerstin tillstod några slag givit den man som kallade sig överste Berg, av orsak att han kallade henne först hora, och sedan stötte och slog och mycket ohövligt sig förhöll. Drängen Olof och sonen Carl sammaledes slogo honom, särdeles Olof först med en yxa, och sedan med ett stekspett, men inständigt nekade något slag givit bonden Ramund, utan Carl sådant allena gjorde. Gästgivaren Lars Classon klagade och sörjde över denna olyckliga händelse, sade sig med sin hustru icke varit samma gång hemma. Förundrandes vad överstelöjtnant det varit, som inga tjänare haft med sig eller hans namn efter noga frågan förnummit, mera än han sig Berg kallat. Sägandes honom till allt detta Gud bättre givit orsak, hans son som icke är fulla sina 15 år, och av oförstånd slagit bonden, med begäran att sådant i konsideration tagas måtte. Sedan är han av bondens sjukdom icke ens bliven notificerad, eljest skulle vårdat sig om läkedomsskötsel och barberare. Tredje har bonden efter undfångna slag rest 3 1/2 mil, och gått så många dagar upp, varav presumeras kan, att han mera av vanskötsel än av slag död är. Dock hemställande saken till överheten. Hustru Kerstin Tynnesdotter? berättade: Att överstelöjtnanten var största upphov till detta slagsmålet, det han kallade hustru Kerstin hora, och några slag gav över armarna. Varav hon blev ivrad, stötte under halsen, fick honom omkull, tog hans egen käpp slåendes honom. När det beställt var, hotade bonden sägandes du skälm som härtill är orsaken, varmed bonden gick ut. Då han slog efter honom med käppen, och råkade bak på ryggen, mera inte såg vad hände. Hustru Anna Hansdotter i granngården berättade: Att hustru Kerstin sig själv berömt hade, huru hon både överstelöjtnanten och bonden skall hava slagit. Så alldenstund parterna icke mera hade att föredraga, blev saken av rätten som nogast rannsakad, och efter enhälligt betänkande resolverat: Att Carl Larsson så efter egen bekännelse, som bägge husdrängarnas edeliga betygande, vilken haver Ramund Olofsson med bössepipan över huvudet slagit, varav huvudskålen bliven bräckt. Sedan ett hål under ögat stött. Av bägge slagen han sig så givit haver, att han är till marken nederfallen. Och allt utan hans brott, föregivandes allenast varit den som överstelöjtnanten först skall hava uppstudsat. Som icke bevisas kunde, varför kan rätten inte annat se och döma, än ju Carl är orsak och baneman till Ramunds död. Därför per kap. 2 och 18 dråp. Så också Guds lag skall mista liv sitt. Dock rannsakningen och domen till höglovliga kungl. hovrättens dom ödmjukeligast hemställt. Men den övriga aktion angående slagsmålet emellan överstelöjtnanten, hustru Kerstin och drängen Olof Joensson beror till hans ankomst. Således vara passerat och dömt, bekräftar jag med mitt namn och härads vanliga Signette Actum ut Superus. Efter avsagd resolution, begav sig änkan hustru Anna, och sade sig för föräldrarnas bön och sonens ungdom vilja förlikas, som skedde i rättens närvaro och räckte händer ihop. Överhetens rätt förbehålles." Carl Larssons dödsdom överklagades alltså till hovrätten, vilket alltid skedde på den tiden. Tyvärr har det inte gått att få reda på vad som hände där, eller om fallet gick vidare till högsta instansen, kungen. Jag har däremot inte ens försökt ta reda på ytterligare uppgifter om överstelöjtnant Berg. Det torde bli besvärligt, eftersom mycket tyder på att han inte var den han utgav sig för att vara. Men nog skulle man gärna veta vad han var för någon egentligen, eftersom det ju var hans dåliga uppträdande som var orsaken till hela tragedin. Ulf Berggren